Skuggan av ett skeende

Våra föräldrar kastar långa skuggor över våra liv.
När vi växer upp inbillar vi oss att vi kan stiga ut i solen
och vara fria från dem.
Inte förrän det är för sent inser vi att vi inte har något val
i den frågan.
De finns alltid där framför oss.

Vi bär dem inom oss hela livet. I vår ansiktsform,
i vårt sätt att gå, ljudet i vår röst, i vår hud, vårt hår,
våra händer och vårt hjärta.
Hela livet försöker vi skilja oss från dem och det är först när
de är borta som vi upptäcker att vi är oskiljaktiga.

När vi växer upp förväntar vi oss att våra föräldrar
-precis som vädret- alltid ska finnas där.
Så är de borta och lämnar ett märke som ett handavtryck
på en glasruta eller en blöt puss en regnig dag,
och när de dör är vi inte längre barn.