"När livet ibland ger mer än du kan klara, när 24 timmar inte räcker till, minns då syltburken och ölet.
En professor i filosofi står framför sin klass med några saker framför sig på katedern.
När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk.
Han fyller den med golfbollar och frågar sedan eleverna om de anser att den är full.
De nickar jakande.
Professorn plockar då fram en burk med små färgade kulor och häller i även dem i syltburken. Han skakar burken och de små kulorna letar sig ner och fyller de små hålrummen mellan golfbollarna. Återigen frågar han eleverna om de anser att burken är full. De nickar jakande igen.
Professorn tar då upp en påse med sand och häller i den i burken. Självklart fyller sanden igen hålrummen mellan golfbollar och småkulor. Han frågar åter eleverna om burken är full. De svarar nu med ett rungande ja.
Professorn tar då fram en stor burk öl och häller i hela innehållet i burken vilket effektivt fyller hålrummen mellan golfbollar, småkulor och sandkorn. Studenterna börjar skratta. Nu säger professorn, när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv.
Golfbollarna är de viktiga sakerna i ditt liv, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv ändå vara fullständigt.
De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är allt annat, de små sakerna i livet. Om du först häller i sanden i syltburken, fortsätter professorn, blir det ingen plats för golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna i livet får du aldrig plats för det som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag. Det finns alltid tid kvar till att städa huset, tvätta bilen eller kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder någonting. Prioritera! En av studenterna räckte då upp handen och undrade vad ölet representerade. Professorn log och sa, Jag är glad att du ställde den frågan. Den visar bara att hur fulländat till liv än kan verka, finns det alltid plats för en stor kall öl!"
om en som fått veta att han inte duger
Johans pappa sa alltid att man klarar allt om man bara bestämmer sig för det. Som exempel tog han gärna sig själv. Arbetarpojken som blev överläkare –helt och hållet tack vare god vilja, jävlaranamma och stipendiepengar.
- Min äldste son kan gå hur långt som helst om han bara lägger manken till, skröt hans pappa ibland när det kom gäster på besök. När Johan hörde det första gången undrade han över vad det betydde: att lägga manken till. Han frågade sin lillebror. Som inte heller visste så noga.
När Johan gick i ettan skulle alla barn prova in till kommunala musikskolan. De som klarade provet bäst fick börja spela fiol. De som klarade provet näst bäst fick spela trumpet eller klarinett. Sedan följe i rakt nedstigande led: piano, gitarr, trummor och blockflöjt. Johan fick efter lång otålig väntan i korridoren beskedet att han var välkommen att börja spela blockflöjt. Än idag minns han hur han grät i bilen hem från kommunala musikskolan, trots att han just aldrig hade haft någon dröm om att spela fiol. Och han minns att hans pappa sa åt honom att det hade gått bättre om du bara hade lagt manken till.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var tio fick han följa med sin far på älgjakt. Det var en omtalad händelse i familjen sedan lång tid tillbaka, Johans pappa hade under sista delen av september avslutat många kvällar med att berätta jakthistorier för Johan och hans lillebror.
Från själva älgjakten minns Johan fyra saker: Att taxen darrade av upphetsning. Att det var ansträngande att hålla tyst. Att han kräktes när någon tog ur inälvorna på ett storögt rådjur. Men tydligast av allt minns han hur hans pappa tittade kallt på honom och sa att det är visst lika bra att vi åker hem med dig.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var i 13-årsåldern skulle taket på sommarstugan läggas om. Johans pappa, Trä-Janne och Johans farfar var uppe på taket, Johan och hans lillebror hade fått uppgifter närmare mark. Johans lillebror bar takplattorna uppför stegen där pappa tog emot, medan Johans uppgift var att skära upp plasten till plattorna och se till att hans bror fick lagom många. Så där höll det på. Sent på eftermiddagen började hierarkin brytas upp. Johans lillebror tog en paus, och Johans tog sig uppför stegen med plattorna och gav dem direkt till sin pappa. Det gick bra. Nästa gång tog han med sig plattorna uppför stegen och ända upp på taket. Trä-Janne var högst upp och sträckte sin seniga hand mot Johan. Men Johan nådde inte ända fram, utan tog ett steg uppåt och råkade släppa en av plattorna mot de redan lagda. Inte med avsikt förstås. Men han minns fortfarande ögonblicket då de stod där, på brädorna 3 meter över mark, öga mot öga, hur hans pappa såg på honom med förakt och sade med tillkämpat lugn: Vill du vara vänlig att kliva ned från taket.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
Skulle man fråga Johans pappa om Johans barndom skulle han nog säga att han på alla vis försökte uppmuntra sin son och att han alltid skröt om honom bland vänner. Skulle man fråga Johan skulle han nog säga att aldrig någonsin, inte en enda gång, visade hans pappa att han tyckte att Johan dög något till.
Och fortfarande fast Johan är vuxen är han rädd för att misslyckas –eller rättare sagt: Det har blivit väldigt viktigt för Johan att lyckas, av just den anledningen. Hans pappa slog honom aldrig och kallade honom aldrig för några öknamn men han fick Johan att känna sig oduglig, så på något sätt har det nog ändå kommit ut en kantstött människa på andra sidan. Man får väl misstänka att Johans pappa själv blivit utsatt för kränkningar när han var barn och att han liksom utan att reflektera över att det upprepar sina egna föräldrars iskalla hållning.
För man klarar inte riktigt allt även om man bestämmer sig för det.
Man klarar inte av att se innanmätet på ett rådjur om man är rädd för blod. Och man klarar inte av att gjuta mod och framåtanda i sin son om man inte samtidigt ger honom rätt att sjunga falskt, kräkas eller repa takpanna. I annat fall ger man intryck av att man bara tycker om honom om han presterar någonting. Och det menar man väl ändå inte.
När Johan var ungefär 15 år lade han blockflöjten på hyllan. Vi det laget kunde han alla fingersättningar på piccoloflöjt, sopranflöjt och altflöjt som ett rinnande vatten. Han hade varit solist på skolavslutningar och julspel, han hade ingått i alla tänkbara ensembler. Men flöjtspelet hade inte fortsatt år ut och år in för att Johan själv tyckte att det var givande och kul, utan för att han ville visa sin pappa att han kunde lägga manken till. En lite sorglig anledning, och inte fungerade det heller – det gav bara Johans pappa ytterligare möjligheter att göra sin son illa genom allt beröm han inte gav.
Onekligen ett utstuderat sätt att göra illa, eftersom det tjugo år senare fortfarande gör ont.
Ur Föräldraboken, BRIS 1999
- Min äldste son kan gå hur långt som helst om han bara lägger manken till, skröt hans pappa ibland när det kom gäster på besök. När Johan hörde det första gången undrade han över vad det betydde: att lägga manken till. Han frågade sin lillebror. Som inte heller visste så noga.
När Johan gick i ettan skulle alla barn prova in till kommunala musikskolan. De som klarade provet bäst fick börja spela fiol. De som klarade provet näst bäst fick spela trumpet eller klarinett. Sedan följe i rakt nedstigande led: piano, gitarr, trummor och blockflöjt. Johan fick efter lång otålig väntan i korridoren beskedet att han var välkommen att börja spela blockflöjt. Än idag minns han hur han grät i bilen hem från kommunala musikskolan, trots att han just aldrig hade haft någon dröm om att spela fiol. Och han minns att hans pappa sa åt honom att det hade gått bättre om du bara hade lagt manken till.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var tio fick han följa med sin far på älgjakt. Det var en omtalad händelse i familjen sedan lång tid tillbaka, Johans pappa hade under sista delen av september avslutat många kvällar med att berätta jakthistorier för Johan och hans lillebror.
Från själva älgjakten minns Johan fyra saker: Att taxen darrade av upphetsning. Att det var ansträngande att hålla tyst. Att han kräktes när någon tog ur inälvorna på ett storögt rådjur. Men tydligast av allt minns han hur hans pappa tittade kallt på honom och sa att det är visst lika bra att vi åker hem med dig.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var i 13-årsåldern skulle taket på sommarstugan läggas om. Johans pappa, Trä-Janne och Johans farfar var uppe på taket, Johan och hans lillebror hade fått uppgifter närmare mark. Johans lillebror bar takplattorna uppför stegen där pappa tog emot, medan Johans uppgift var att skära upp plasten till plattorna och se till att hans bror fick lagom många. Så där höll det på. Sent på eftermiddagen började hierarkin brytas upp. Johans lillebror tog en paus, och Johans tog sig uppför stegen med plattorna och gav dem direkt till sin pappa. Det gick bra. Nästa gång tog han med sig plattorna uppför stegen och ända upp på taket. Trä-Janne var högst upp och sträckte sin seniga hand mot Johan. Men Johan nådde inte ända fram, utan tog ett steg uppåt och råkade släppa en av plattorna mot de redan lagda. Inte med avsikt förstås. Men han minns fortfarande ögonblicket då de stod där, på brädorna 3 meter över mark, öga mot öga, hur hans pappa såg på honom med förakt och sade med tillkämpat lugn: Vill du vara vänlig att kliva ned från taket.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
Skulle man fråga Johans pappa om Johans barndom skulle han nog säga att han på alla vis försökte uppmuntra sin son och att han alltid skröt om honom bland vänner. Skulle man fråga Johan skulle han nog säga att aldrig någonsin, inte en enda gång, visade hans pappa att han tyckte att Johan dög något till.
Och fortfarande fast Johan är vuxen är han rädd för att misslyckas –eller rättare sagt: Det har blivit väldigt viktigt för Johan att lyckas, av just den anledningen. Hans pappa slog honom aldrig och kallade honom aldrig för några öknamn men han fick Johan att känna sig oduglig, så på något sätt har det nog ändå kommit ut en kantstött människa på andra sidan. Man får väl misstänka att Johans pappa själv blivit utsatt för kränkningar när han var barn och att han liksom utan att reflektera över att det upprepar sina egna föräldrars iskalla hållning.
För man klarar inte riktigt allt även om man bestämmer sig för det.
Man klarar inte av att se innanmätet på ett rådjur om man är rädd för blod. Och man klarar inte av att gjuta mod och framåtanda i sin son om man inte samtidigt ger honom rätt att sjunga falskt, kräkas eller repa takpanna. I annat fall ger man intryck av att man bara tycker om honom om han presterar någonting. Och det menar man väl ändå inte.
När Johan var ungefär 15 år lade han blockflöjten på hyllan. Vi det laget kunde han alla fingersättningar på piccoloflöjt, sopranflöjt och altflöjt som ett rinnande vatten. Han hade varit solist på skolavslutningar och julspel, han hade ingått i alla tänkbara ensembler. Men flöjtspelet hade inte fortsatt år ut och år in för att Johan själv tyckte att det var givande och kul, utan för att han ville visa sin pappa att han kunde lägga manken till. En lite sorglig anledning, och inte fungerade det heller – det gav bara Johans pappa ytterligare möjligheter att göra sin son illa genom allt beröm han inte gav.
Onekligen ett utstuderat sätt att göra illa, eftersom det tjugo år senare fortfarande gör ont.
Ur Föräldraboken, BRIS 1999
arga älskling
Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.
Och inte vet jag riktigt vad
du är ilsken för,
men det är bra du visar att
du kan ha humör!
Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga;
Nu får det vara nog!
Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.
Och inte vet jag riktigt vad
du är ilsken för,
men det är bra du visar att
du kan ha humör!
Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga;
Nu får det vara nog!
Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag
inställning
Michael är den typen du älskar att hata.
Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han: - "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Michael där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Michael och frågade honom:
- "Hur lyckas du?" Michael svarade:
- "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör. Varje gång det sker något dåligt kan jag välja att vara ett offer Eller att dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet." -"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag. - "Det är det", svarade Michael. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.
Jag funderade över vad Michael hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Michael var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmarsoperation och flera veckor på intensiven, blev Michael utskriven frånsjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Michael ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han:
- "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?" Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan. - "Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter", svarade Michael. - "Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva."
- "Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag. Michael fortsatte: - "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: "Han är döende". Jag visste att jag måste göra något.
-"Vad gjorde du då?", frågade jag.
- "Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Michael. Hon frågade om jag var allergisk mot något. - "Ja", svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mittsvar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: - "Tyngdkraften". Genom deras skratt sa jag till dem: "Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död". Michael överlevde tack var läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.
Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt, allt.
"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga".
Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.
"spam"
Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han: - "Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar".
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Michael där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Michael och frågade honom:
- "Hur lyckas du?" Michael svarade:
- "Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör. Varje gång det sker något dåligt kan jag välja att vara ett offer Eller att dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet." -"Säkert, men det är inte fullt så enkelt", protesterade jag. - "Det är det", svarade Michael. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.
Jag funderade över vad Michael hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Michael var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmarsoperation och flera veckor på intensiven, blev Michael utskriven frånsjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Michael ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han:
- "Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?" Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan. - "Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter", svarade Michael. - "Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva."
- "Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?" frågade jag. Michael fortsatte: - "Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: "Han är döende". Jag visste att jag måste göra något.
-"Vad gjorde du då?", frågade jag.
- "Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig", sa Michael. Hon frågade om jag var allergisk mot något. - "Ja", svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mittsvar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: - "Tyngdkraften". Genom deras skratt sa jag till dem: "Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död". Michael överlevde tack var läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.
Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut.
Inställningen är, trots allt, allt.
"Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga".
Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår.
"spam"
krama mig
Krama mig ofta så blir jag glad och trygg.
Låt mig känna mig älskad även om jag varit stygg.
Stå fast, ni som är vuxna, trots mina prövningar och test,
för även om jag klagar så är ni ändå bäst.
Visa mig i handling vad respekt är för någonting.
Lär mig se det vackra i världen runtomkring.
Tala om att jag duger just precis så som jag är,
och låt mig höra ofta att jag är er väldigt kär.
Låt vårt hem vara ett ställe där tolerans och kärlek bor,
och kom ihåg att man kan leka även sen man blivit stor!
Låt mig känna mig älskad även om jag varit stygg.
Stå fast, ni som är vuxna, trots mina prövningar och test,
för även om jag klagar så är ni ändå bäst.
Visa mig i handling vad respekt är för någonting.
Lär mig se det vackra i världen runtomkring.
Tala om att jag duger just precis så som jag är,
och låt mig höra ofta att jag är er väldigt kär.
Låt vårt hem vara ett ställe där tolerans och kärlek bor,
och kom ihåg att man kan leka även sen man blivit stor!
sin tid
Jag tror på vissheten att veta när det är dags att ge upp.
När det är dags att säga; Nu är det nog. Nu är det dags att gå vidare.
Att ge upp som en visshet, inte som ett misslyckande.
Att stilla sig, vända sig om,
Låt ögonen vänja sig vid det som först bara ser ut som mörker,
Vänja sig och ana konturerna av andra dörrar.
Andra dörrar som glider upp nästan som av sig själv.
Allt har sin tid.
Kämpa har sin tid och gå igenom öppna dörrar har sin tid.
Från tidningen Tara
När det är dags att säga; Nu är det nog. Nu är det dags att gå vidare.
Att ge upp som en visshet, inte som ett misslyckande.
Att stilla sig, vända sig om,
Låt ögonen vänja sig vid det som först bara ser ut som mörker,
Vänja sig och ana konturerna av andra dörrar.
Andra dörrar som glider upp nästan som av sig själv.
Allt har sin tid.
Kämpa har sin tid och gå igenom öppna dörrar har sin tid.
Från tidningen Tara
rik
Dens liv är icke längst som längst har varat
den levat längst som fyllde livet bäst
Den är ej rikast vilken mest har sparat
nej, den är rikast som har givit mest
den levat längst som fyllde livet bäst
Den är ej rikast vilken mest har sparat
nej, den är rikast som har givit mest
du lilla fågel
Kom vila du lilla fågel ty kvällen är sen
kom vila så skönt i ditt bo
kom vila du lilla fågel på skyddande gren
och vinden ska skänka dig ro.
Du har flugit så långt, du har flugit dig trött,
du har kvittrat och sjungit för alla du mött,
Kom vila du lilla fågel
kom vila
Kom vila du lilla fågel din dag är förbi
Kom vila i drömmen så skön
Kom vila du lilla fågel snart flyger du fri
det får du av vinden som lön.
Du har sjungit så fint och så skönt dagen lång,
du har gjort allt så ljust med din ljuvliga sång,
Kom vila du lilla fågel
kom vila
Atle Burman
kom vila så skönt i ditt bo
kom vila du lilla fågel på skyddande gren
och vinden ska skänka dig ro.
Du har flugit så långt, du har flugit dig trött,
du har kvittrat och sjungit för alla du mött,
Kom vila du lilla fågel
kom vila
Kom vila du lilla fågel din dag är förbi
Kom vila i drömmen så skön
Kom vila du lilla fågel snart flyger du fri
det får du av vinden som lön.
Du har sjungit så fint och så skönt dagen lång,
du har gjort allt så ljust med din ljuvliga sång,
Kom vila du lilla fågel
kom vila
Atle Burman
Julsång
Det var små granar med rimfrost på
som växte där ute i skogen
små granar med klänning och mörkgrön färg
små granar så käcka med must och märg
som talades vid i skogen
Så månget viskande ord kom fram
så månget tal som den julen
då granar de tagas ur skogens famn
få höra så härliga sköna namn
vid strålande ljus om julen
Små granar undrade mycket på
om julljuslikt stjärnorna blänka
om huru det kännes att smyckad bli
och då lika lycklig och glad och fri
som nu man sig kunde tänka
Vi passar nog inte i ståtlig sal
vi äro ju bara små granar
men om vi blott finge hos barnen stå
som julesång sjunga vi lyssnar di
långt mera än någon anar
Och om vi inte i detta år
få hämtas att glädje bringa
vi väntar så tåligt tills det blir tid
och lyssnar helt stilla i kvällen frid
där klockor in julen bringa
Sjungen av Anna Pettersson i Småland på 1920-talet.
som växte där ute i skogen
små granar med klänning och mörkgrön färg
små granar så käcka med must och märg
som talades vid i skogen
Så månget viskande ord kom fram
så månget tal som den julen
då granar de tagas ur skogens famn
få höra så härliga sköna namn
vid strålande ljus om julen
Små granar undrade mycket på
om julljuslikt stjärnorna blänka
om huru det kännes att smyckad bli
och då lika lycklig och glad och fri
som nu man sig kunde tänka
Vi passar nog inte i ståtlig sal
vi äro ju bara små granar
men om vi blott finge hos barnen stå
som julesång sjunga vi lyssnar di
långt mera än någon anar
Och om vi inte i detta år
få hämtas att glädje bringa
vi väntar så tåligt tills det blir tid
och lyssnar helt stilla i kvällen frid
där klockor in julen bringa
Sjungen av Anna Pettersson i Småland på 1920-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)