slit

I djupan skog och på öde vret
slet ni ut er, ni som gick före
Om spadskaftet höll och om yxan bet
såg ni chansen att få ihop något öre
Hur man svedjer ett torp eller dikar en myr,
den kunskapen gick ni i grav med
-var glada för det, ty såna bestyr
idag fick ni vänja er av med
Att arbeta mindre var aldrig ett krav
när för oss ni ivrigast stred då
-nu på vårt sätt förvaltar vi pundet ni gav
och för framtidens krav är vi redo
Vi kan sänka vår takt och vår arbetssamhet
-byråkrater som trädda på snöre-
men ej slita ut oss i skog och på vret
-det lovar vi er som gick före

Nicke Sjödin

kärlek

Kärleken mellan två äkta makar
är inte, som förälskelsen,
enbart en känsla.
Det är en djup förening
uppehållen av viljan
och långsamt stärkt av vanan.

ånger

Vad folk ångrar
är nog mera vad de inte har gjort
än vad de har gjort.

förberedelse

Naturen förbereder oss för
döden genom ålderdomen;
den väcker så småningom
vår leda vid livet genom
sjukdomar och krämpor.
Man skulle dö otröstlig
om man inte åldrades.

i gott bevar

En gång var jag rädd för mörkret
men det är jag inte mer
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad
jag är trygg vad som än sker
Du vakar över mig
men jag kan lova dig
om allt rämnar runt omkring oss finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar.

ur Kristina från Duvemåla

tryggad

Det enda som krävs här i livet
är okunnighet och självsäkerhet.
Då är framgången tryggad.

Mark Twain

öde

Åt varje människa är ett särskilt öde givet,
som man inte undgår hur man än försöker.
Det flyttar in i kroppen och i själen när man föds
och finns där sen igenom hela livet

och då kan döden inte nå mig
då kan jag äntligen får frid
för när jag godtar döden
ja, då angår den mig inte mer

ur Kristina från Duvemåla

Skuggan av ett skeende

Våra föräldrar kastar långa skuggor över våra liv.
När vi växer upp inbillar vi oss att vi kan stiga ut i solen
och vara fria från dem.
Inte förrän det är för sent inser vi att vi inte har något val
i den frågan.
De finns alltid där framför oss.

Vi bär dem inom oss hela livet. I vår ansiktsform,
i vårt sätt att gå, ljudet i vår röst, i vår hud, vårt hår,
våra händer och vårt hjärta.
Hela livet försöker vi skilja oss från dem och det är först när
de är borta som vi upptäcker att vi är oskiljaktiga.

När vi växer upp förväntar vi oss att våra föräldrar
-precis som vädret- alltid ska finnas där.
Så är de borta och lämnar ett märke som ett handavtryck
på en glasruta eller en blöt puss en regnig dag,
och när de dör är vi inte längre barn.