Johans pappa sa alltid att man klarar allt om man bara bestämmer sig för det. Som exempel tog han gärna sig själv. Arbetarpojken som blev överläkare –helt och hållet tack vare god vilja, jävlaranamma och stipendiepengar.
- Min äldste son kan gå hur långt som helst om han bara lägger manken till, skröt hans pappa ibland när det kom gäster på besök. När Johan hörde det första gången undrade han över vad det betydde: att lägga manken till. Han frågade sin lillebror. Som inte heller visste så noga.
När Johan gick i ettan skulle alla barn prova in till kommunala musikskolan. De som klarade provet bäst fick börja spela fiol. De som klarade provet näst bäst fick spela trumpet eller klarinett. Sedan följe i rakt nedstigande led: piano, gitarr, trummor och blockflöjt. Johan fick efter lång otålig väntan i korridoren beskedet att han var välkommen att börja spela blockflöjt. Än idag minns han hur han grät i bilen hem från kommunala musikskolan, trots att han just aldrig hade haft någon dröm om att spela fiol. Och han minns att hans pappa sa åt honom att det hade gått bättre om du bara hade lagt manken till.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var tio fick han följa med sin far på älgjakt. Det var en omtalad händelse i familjen sedan lång tid tillbaka, Johans pappa hade under sista delen av september avslutat många kvällar med att berätta jakthistorier för Johan och hans lillebror.
Från själva älgjakten minns Johan fyra saker: Att taxen darrade av upphetsning. Att det var ansträngande att hålla tyst. Att han kräktes när någon tog ur inälvorna på ett storögt rådjur. Men tydligast av allt minns han hur hans pappa tittade kallt på honom och sa att det är visst lika bra att vi åker hem med dig.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
När Johan var i 13-årsåldern skulle taket på sommarstugan läggas om. Johans pappa, Trä-Janne och Johans farfar var uppe på taket, Johan och hans lillebror hade fått uppgifter närmare mark. Johans lillebror bar takplattorna uppför stegen där pappa tog emot, medan Johans uppgift var att skära upp plasten till plattorna och se till att hans bror fick lagom många. Så där höll det på. Sent på eftermiddagen började hierarkin brytas upp. Johans lillebror tog en paus, och Johans tog sig uppför stegen med plattorna och gav dem direkt till sin pappa. Det gick bra. Nästa gång tog han med sig plattorna uppför stegen och ända upp på taket. Trä-Janne var högst upp och sträckte sin seniga hand mot Johan. Men Johan nådde inte ända fram, utan tog ett steg uppåt och råkade släppa en av plattorna mot de redan lagda. Inte med avsikt förstås. Men han minns fortfarande ögonblicket då de stod där, på brädorna 3 meter över mark, öga mot öga, hur hans pappa såg på honom med förakt och sade med tillkämpat lugn: Vill du vara vänlig att kliva ned från taket.
Man klarar allt om man bara bestämmer sig för det.
Skulle man fråga Johans pappa om Johans barndom skulle han nog säga att han på alla vis försökte uppmuntra sin son och att han alltid skröt om honom bland vänner. Skulle man fråga Johan skulle han nog säga att aldrig någonsin, inte en enda gång, visade hans pappa att han tyckte att Johan dög något till.
Och fortfarande fast Johan är vuxen är han rädd för att misslyckas –eller rättare sagt: Det har blivit väldigt viktigt för Johan att lyckas, av just den anledningen. Hans pappa slog honom aldrig och kallade honom aldrig för några öknamn men han fick Johan att känna sig oduglig, så på något sätt har det nog ändå kommit ut en kantstött människa på andra sidan. Man får väl misstänka att Johans pappa själv blivit utsatt för kränkningar när han var barn och att han liksom utan att reflektera över att det upprepar sina egna föräldrars iskalla hållning.
För man klarar inte riktigt allt även om man bestämmer sig för det.
Man klarar inte av att se innanmätet på ett rådjur om man är rädd för blod. Och man klarar inte av att gjuta mod och framåtanda i sin son om man inte samtidigt ger honom rätt att sjunga falskt, kräkas eller repa takpanna. I annat fall ger man intryck av att man bara tycker om honom om han presterar någonting. Och det menar man väl ändå inte.
När Johan var ungefär 15 år lade han blockflöjten på hyllan. Vi det laget kunde han alla fingersättningar på piccoloflöjt, sopranflöjt och altflöjt som ett rinnande vatten. Han hade varit solist på skolavslutningar och julspel, han hade ingått i alla tänkbara ensembler. Men flöjtspelet hade inte fortsatt år ut och år in för att Johan själv tyckte att det var givande och kul, utan för att han ville visa sin pappa att han kunde lägga manken till. En lite sorglig anledning, och inte fungerade det heller – det gav bara Johans pappa ytterligare möjligheter att göra sin son illa genom allt beröm han inte gav.
Onekligen ett utstuderat sätt att göra illa, eftersom det tjugo år senare fortfarande gör ont.
Ur Föräldraboken, BRIS 1999
