Jag såg mig om på vägen

Vi möttes invid kröken av livets allfartsväg
Jag var så trött av många många steg

Min resdräkt kändes dammig och sliten var min sko
och stapplande och vacklande min tro

Men då jag var mest frusen och ensam fattig arm
då räcktes mig en hand så rik så varm

Jag darrade en smula och log och brast i gråt
mot gryningen vi följdes sakta åt

Jag lyssnade han talte med låg och ivrig röst
det kändes gott det lugnade mitt bröst

Jag såg mig om på vägen vart törne flög sin kos
på varje tistel blommade en ros

Behåll min hand du käre jag darrar likt än
men då min tro blir starkare igen

Så skall jag alltid minnas att törnen flyr sin kos
och att var tistel bär en mörkröd ros

Handskrivet av Maj Pettersson